Pablo Diego Josee Francisco de Paula Juan Nepomuceno Mareea de los Remedios Cipriano de la Sant??sima Trinidad Martyr Patricio Clito Rueez y Picasso (25 October 1881 C 8 April 1973) was an Andalusian-Spanish painter, draughtsman, and sculptor. As one of the most recognized figures in twentieth-century art, he is best known for co-founding the Cubist movement and for the wide variety of styles embodied in his work. Among his most famous works are the proto-Cubist Les Demoiselles d Avignon (1907) and his depiction of the German bombing of Guernica during the Spanish Civil War, Guernica (1937). Picasso was baptized Pablo Diego Josee Francisco de Paula Juan Nepomuceno Mareea de los Remedios Cipriano de la Santesima Trinidad Clito, a series of names honouring various saints and relatives. Added to these were Rueez and Picasso, for his father and mother, respectively, as per Spanish custom. Born in the city of Melaga in the Andalusian region of Spain, he was the first child of Don Josee Ruiz y Blasco (1838?C1913) and Marea Picasso y Lepez. Picassoes family was middle-class; his father was also a painter who specialized in naturalistic depictions of birds and other game. For most of his life Ruiz was a professor of art at the School of Crafts and a curator of a local museum. Ruizes ancestors were minor aristocrats. The young Picasso showed a passion and a skill for drawing from an early age; according to his mother, his first words were epiz, pize, a shortening of lepiz, the Spanish word for epencile. From the age of seven, Picasso received formal artistic training from his father in figure drawing and oil painting. Ruiz was a traditional, academic artist and instructor who believed that proper training required disciplined copying of the masters, and drawing the human body from plaster casts and live models. His son became preoccupied with art to the detriment of his classwork. The family moved to La Coruna in 1891 so his father could become a professor at the School of Fine Arts. They stayed almost four years. On one occasion the father found his son painting over his unfinished sketch of a pigeon. Observing the precision of his sones technique, Ruiz felt that the thirteen-year-old Picasso had surpassed him, and vowed to give up painting. In 1895, Picasso seven-year old sister, Conchita, died of diphtheria - a traumatic event in his life.After her death, the family moved to Barcelona, with Ruiz transferring to its School of Fine Arts. Picasso thrived in the city, regarding it in times of sadness or nostalgia as his true home. Ruiz persuaded the officials at the academy to allow his son to take an entrance exam for the advanced class. This process often took students a month, but Picasso completed it in a week, and the impressed jury admitted Picasso, who was still 13. The student lacked discipline but made friendships that would affect him in later life. His father rented him a small room close to home so Picasso could work alone, yet Ruiz checked up on him numerous times a day, judging his sones drawings. The two argued frequently. Picassoes father and uncle decided to send the young artist to Madrides Royal Academy of San Fernando, the foremost art school in the country. In 1897, Picasso, age 16, set off for the first time on his own. Yet his difficulties accepting formal instruction led him to stop attending class soon after enrollment. Madrid, however, held many other attractions: the Prado housed paintings by the venerable Diego Velezquez, Francisco Goya, and Francisco Zurbaren. Picasso especially admired the works of El Greco; their elements, like elongated limbs, arresting colors, and mystical visages, are echoed in Picassoes œuvre.   Related Paintings of pablo picasso :. | Gertrude Goldstein | lola tbe artist s sister | utmatningen | stilleben med antikt huvud | la femme qui pleure |
Related Artists:
Francisco Lopez Caro
(1578-1662) was a Spanish painter of the Baroque period. Born in Seville, he was a pupil of Juan de las Roelas. We know very little of him, save that he painted with indifferent success in Seville until about 1660, when he went to Madrid where he spent the remainder of his life, and died in 1662. His works were mainly portraits, some of which are in private collections in Madrid, Salamanca, Granada, and Seville.
Jose Mercedes Ortega
painted Dona Ines de Suarez in defending the city of Santiago in 1897
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.